Vems ansvar är det att se till att den som ansvarar för vårdens resurstilldelning tar sitt ansvar? Sug på den du. Så rivstartar vi första blogginlägget efter ännu en kris-sommar i vård-Sverige.
Vi har i Sverige ett system där lekmän är tillsatta att styra verksamheter som regleras av lagar och förordningar. Sjukvården är ett mycket bra exempel. Hälso- och sjukvårdslag, patientsäkerhetslagen, patientdatalagen, läkemedelslagen.. listan är lång. Där sätter vi alltså lokförare, pingstpastorer och proffspolitiker som knappt haft en anställning i hela sitt liv.
För att dessa lekmän – som i alla fall i teorin byts ut var fjärde år – skall kunna göra sitt arbete och fatta välgrundade och välavvägda beslut, krävs en tjänstemannaorganisation som tillhandahåller de utredningar, beslutsunderlag och annat som krävs. Dessutom ser de till att verkställa de beslut som lekmännen har fattat. För att detta skall fungera så förutsätts att tjänstemannaorganisationen är av god kvalitet, annars blir det som min käre lärare i informatik uttryckte det:
Oavsett hur välformad information du än har in i systemet, kör du den genom ett datahanteringslager som består av skit så kommer du att få skit ut. Å andra sidan, har du information som består av skit så spelar det ingen roll hur väldefinierat datahanteringslagret är, det blir ändå skit ut. Skiten är, så att säga, den dominanta faktorn, den tar alltid överhanden. Enda sättet att undvika skit ut är att se till att det inte finns någon skit i systemet.
Då är frågan, var finns skiten när Birgitta Rydberg (fp) hävdar att trots vad Arbetsmiljöverket och personalen hävdar så saknas inte platser inom psykiatrivården. Där har alltså både personalen som arbetar på golvet, och Arbetsmiljöverket som inspekterat verksamheten, fel. Vad grundar hon det på? Jo:
– Det har gjorts en inventering som visar att som läget är nu så har vi ungefär det platsantal vi behöver och vi utökade med tolv platser förra året.
Men enligt Ami Rohnitz, ordförande för Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH), så är det någon som räknat lite åt vänster:
– Bullshit! Jag är van vid att Birgitta Rydberg inte ser och inte hör. Det är pinsamt, därför att vi har inte de platser som behövs. De platser som finns används för tvångsvård, så öppenvården får stryka på foten.
Med andra ord, för att få plats på psykiatrin så måste man vara så illa däran att man är i fråga för tvångsvård. Om man skall dra en parallell med den övriga sjukvården, så tar vi bort alla platser för förebyggande eller planerad vård. Enda chansen du har att få vård är ifall du går vägen via akuten och det bedöms livshotande, annars tack och hej. Men de gjorde ju en inventering.. Hur bar man sig åt när man räknade platserna? Och hur bar man sig åt när man tolkade sammanräkningen? Och vem är ansvarig? Någon har alltså tagit fram ett underlag som använts för att fatta ett beslut om resurstilldelning för psykiatrin, detta underlag har inte varit helt korrekt. Men när nu kartan och verkligheten inte stämmer överens, så är det – enligt Birgitta Rydberg , (fp) – verkligheten det är fel på. Och ingen är ansvarig. Möjligtvis personalen och Arbetsmiljöverket som gnäller, de borde ju veta att våra lekmannapolitiker vet bättre. Vi har det platsantal vi behöver, för det har vi inventerat! Minsann.
I dagens fina landstingssystem – förlåt, region, – så är det inte brottsligt att misshushålla med landstingets resurser, medvetet eller omedvetet felbudgetera verksamheter som styrs av lagar och förordningar eller ens vara naiv och okunnig om de verksamheter man styr. Sjukvårdens politiskt tillsatta styrelser befolkas av allt från lokförare till pingstpastorer (inget ont om vare sig det ena eller det andra, alla behövs, fast kanske inte i styrelsen för mitt lokala sjukhus), där man slår sig för bröstet över hur okunnig man är om verksamheten man är satt att leda. För okunnig är bra, då låter man sig inte ”påverkas” av verksamheternas olika krav, man är ”neutral” och kan fatta de beslut som ”krävs” utan att behöva ta några ”hänsyn” till professioner, yrkesområden och annat som har olika förutsättningar.
I ett privat företag hade de flesta personer som sitter i landstings- eller sjukhusstyrelserna – inklusive Birgitta Rydberg, (fp) - åkt ut på öronen. En styrelse i ett privat företag tillsätts efter vad man kan bidra med till styrelsens arbete, där anses verksamhetskännedom, branschkännedom eller andra erfarenheter som kan komma verksamheten till godo som en merit och inte något som man till varje pris skall undvika. Hur många år man krampaktigt hållit i partiboken eller hur många partimöten man suttit med på är inget som man kan tillgodoräkna sig i ett privat företags styrelse. En gång om året är det årsmöte, där styrelsen kan ryka all världens väg ifall de misskött styrningen av företaget, därtill bli skadeståndsskyldiga. När skall vi se samma sak hända i sjukhusstyrelserna? Förmodligen aldrig.
Istället kan vi glädja oss åt de nu 29 sjuksköterskor på Akademiska Sjukhusets akutmottagning som sagt upp sig i protest mot dålig löneutveckling och dåliga villkor (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8). På anestesikliniken har tydligen 16 av 70 narkossjuksköterskor sagt upp sig. Det verkar som det är några som läst ”Den här lilla skriften”.. heja!
Förresten, apropå politiker som lekmän inom vården. Det är en träffande beskrivning, särskilt som jag anser att politiker inte skall leka vård..
