Akademiska Sjukhuset i Uppsala måste spara pengar, närmare bestämt 100 miljoner kronor. Politikerna i Uppsala läns landsting anser att det främst är personalkostnaderna som det skall sparas på, enligt UNT.se, Vårdfokus och Dagens Medicin.
Alltså, 100 miljoner kronor är en hel del pengar. Räkna med att en genomsnittlig sjuksköterska kostar sjukhuset drygt en halv miljon om året. Då blir detta ca 200 årstjänster som skall sparas in, förutsatt att det enbart är sjuksköterskor de sparar in på.
Jag har tidigare haft funderingar över detta, och får det igen:
Vilket ansvar har den som fattar beslut om och genomför förändringar när det gäller patientsäkerhet och vårdkvalitet, och hur kan sådant ansvar utkrävas?
Nu är vi ute på det där riktigt djupa, mörka vattnet. Tjänstemännen, som oftast inte är medlemmar i legitimationsyrkena, tar fram ett förslag till nedskärningar. Politikerna, som oftast inte heller är medlemmar i legitimationsyrkena, granskar förslaget och beslutar om genomförande. Längst nere i kedjan är de som skall arbeta i och enligt förslaget, det vill säga legitimationsyrkena. Läkare, sjuksköterska eller röntgensjuksköterska har att arbeta utifrån de förutsättningar som ges från ovan.
Men om något går fel? Om till exempel brister i personalbemanningen gör att en vårdskada sker? Det skärs ner för mycket på en avdelning och patienterna blir lidande? Vems är då ansvaret? Läkaren eller sjuksköterskan meddelar sin chef att detta inte håller, chefen för detta vidare hela vägen upp där beskedet ”tough shit, deal with it” ges. Och patientskadan är ett faktum.
Läkaren eller sjuksköterskan riskerar sin legitimation. Vad riskerar den som ultimat är ansvarig, nämligen politikerna?
Är det rimligt att någon annan än den som arbetar med patienterna fattar beslut om åtgärder som direkt eller indirekt påverkar arbetet med patienterna?