Posts Tagged ‘ Dagens Medicin

Men lönen då?

Västra Götalandsregionen satsar 15 miljoner kronor på att utbilda specialistsjuksköterskor. Men hur mycket satsar de på att höja lönen för dem när de är färdigutbildade? Ligger det kanske på de enskilda sjukhusen att lösa? Hur många lockas av risken att få sänkt lön när de är klara med utbildningen?

 

Dagens Medicin, Dagens Sjuksköterska, ttela, SR Väst, SR Göteborg, SR Skaraborg, GP, BT

Region Skåne VS arbetsmiljöverkligheten

Efter beslut av Arbetsmiljöverket kommer Region Skåne att få betala vite på 2 miljoner kr vid överbeläggningar på Universitetssjukhuset i Malmö och 1 miljon kr vid överbeläggning på Helsingborgs Lasarett.

I Sydsvenskan beklagar sig regionrådet Katarina Erlingsson (C) över vitesbeloppet:

Regionledningen har svarat att det pågår ett arbete för att minska överbeläggningarna, och att ett vitesbelopp på två miljoner kronor är alldeles för högt.

– Jag tycker det är tråkigt att de behöver gå så långt. Vi i regionen försöker jobba med det här och tar mycket seriöst på arbetsmiljöfrågorna, säger regionrådet Katarina Erlingson (C) som ansvarar för personalfrågor.

– Även om vi inser allvaret i det här så är det inte mer kostnader vården behöver. Vi tycker det är tråkigt att de har förverkligat sitt hot.

I Vårdfokus säger Mats Runsten, ordförande för Vårdförbundet Skåne, som det är i verkligheten:

– Det här är pinsamt för Region Skåne, som hittills hellre betalat bötesbeloppen än åtgärdat bristen på vårdplatser.

Även Sineva Ribeiro, nationell ordförande för Vårdförbundet, är inne på samma spår:

– Vårdens huvudmän tycker att det är biligare att betala vite än att ta itu med vårdens organisation.

Samma sak med Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg:

– De här problemen har funnits under mycket lång tid. Det finns inte ett byggprojekt som inte hade varit klart nu. Då hade man kunna skylla på det i hundra år.

Enligt Arbetsmiljöverket började de utdöma viten vid överbeläggningar redan 2003.. Det har alltså tagit regionledningen 10 år att inte lösa den här frågan. De ”försöker jobba med det här”? Vad sägs om att sluta ”försöka” och lösa problemet istället? Nu hoppas jag att Arbetsmiljöverket dels använder det nya vitesbeloppet även i resten av landet, och att inspektionerna duggar tätare. Särskilt på kvällar/nätter/helger, då de flesta överbeläggningarna sker. Ett vite på 2 miljoner kronor per felplacerad säng tjänar lätt igen pengarna för ett par inspektörer på obekväm arbetstid. Nästa steg kanske är att åtala politikerna för brott mot arbetsmiljölagen? Uppenbarligen har de negligerat sitt arbetsgivaransvar för personalens arbetsmiljö i flera års tid..

Expressen, Ekot, Aftonbladet, TV4Nyheterna, TV4Nyheterna, Dagens Medicin

Tänk på patientsäkerheten, stanna hemma!

Utarbetad personal är inte patientsäker personal. Om bemanningen var tillräcklig och personalen var utvilad skulle många vårdskador undvikas. Alltså, stanna hemma. Ta inte extrapass, hoppa in in på din semester, svara inte i telefon så du kan bli inringd på lediga dagar eller semesterdagar. Om, och enbart om, du skall hoppa in extra eller skjuta på semestern, så sälj dig dyrt. Minst en månadslön per förskjuten vecka. Ja, jag skrev minst. Egentligen tycker jag att din ledighet är värd det dubbla. Men du avgör.

Sen finns det arbetsgivare (läs: Sunderby sjukhus och i förlängningen Norrbottens Läns Landsting) som hänvisar till patientsäkerheten när de anser att personalen – likt apor – skall jobba för jordnötter och bananer. Det är personalens ansvar att arbeta patientsäkert – när de är på sin arbetsplats! Det är arbetsgivarens ansvar att sköta det systematiska patientsäkerhetsarbetet genom att se till att det finns tillräckligt med personal, med rätt utbildning och kompetens och har rätt förutsättningar att arbeta patientsäkert. Det är inte personalens ansvar att täcka upp för arbetsgivarens brist på kompetens och vilja att ta sitt ansvar för patientsäkerheten.

Men självklart, kan arbetsgivaren inte ens värdera sin personal rätt så är det kvalificerad överkurs att sätta sig in i patientsäkerhetslagen. Den har ju bara funnits i knappt 6 månader..

Spring för livet..

..bokstavligt talat. Fly. Det är inte värt det. När det inte är du, utan din arbetsgivare, som bränner ditt ljus i båda ändarna, så måste du skydda dig själv. Det tycker jag att personalen på Centralsjukhuset i Karlstad skall göra. Särskilt de på avdelning 56, 57, 58 och 59. Sätt er ner, läs den här lilla skriften, gå ihop och gör något. Uppenbarligen är pengarna viktigare än er hälsa. Det är bara att läsa innantill: Djävulsnätterna i Karlstad, Anställda gråter och slutar, Neonatalvården håller inte. Ovanpå allt detta så skall personalen lära sig stresshantering, bekostad av Landstinget i Värmland. Rimliga löner och mer personal finns inga pengar till, men stresshantering..

Spring för livet från Landstinget i Värmland och Centralsjukhuset i Karlstad. Det är ert liv det handlar om. Uppenbarligen finns inget intresse från chefer och politiker att förbättra situationen för er, så tänk på er hälsa och värna er själva. Patienterna är faktiskt inte ert ansvar, det är arbetsgivarens, och ytterst politikernas, ansvar. Ert ansvar är mot er själva och era kollegor, att ha ett hållbart arbetsliv och se till att ni räcker till pension. Ta det ansvaret, inte något annat.

Ansvar och konsekvens

När det gäller landsting och region har jag en ståndpunkt som jag kanske nämnt i tidigare inlägg, nämligen:

Vi har i Sverige över 4500 landstingspolitiker, 20 landsting och regioner med 20 olika vårdvalssystem och prioriteringar inom vården, på en befolkning som är mindre än Paris.

Låter det rimligt? Nej, för det är det inte. Man kan inte hålla politikerna ansvariga för deras beslut. ”Men rösta bort dem i valet” är en kommentar som jag brukar få. Självklart kan man göra det. Problemet är att vi har parti-representativ demokrati i Sverige. Vi väljer ett parti, som i sin tur utser personer som skall företräda partiet (och väljarna, förhoppningsvis!). Om jag och många med mig ogillar de åsikter person A har och de beslut person A har gjort, men fortfarande gillar parti A, så kan vi inte rösta bort bara person A. Hade vi haft person-representativ demokrati, där du röstar på person och inte parti, så hade det varit lättare att rösta bort någon. Men under pågående mandatperiod så kan vi inte göra någonting alls, oavsett.

Sedan har vi en annan variant, som Dagens Medicin skrivit om (1, 2). Landstingsstyrelsen i Blekinge län får svidande kritik av revisorerna, som rekommenderar att landstingsfullmäktige inte ger dem ansvarsfrihet. Revisorerna anser att landstingsstyrelsen gravt misskött ekonomin. Får de inte ansvarsfrihet kan de bli skadeståndsskyldiga. Men sannolikheten är väldigt stor att partikamraterna i landstingsfullmäktige röstar emot revisorernas rekommendation och ändå ger styrelsen ansvarsfrihet, i bara 2 fall av 13 sedan 2002 har ett landstingsfullmäktige gått på revisorernas rekommendation. Folke Johansson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet säger såhär:

Det här beror på att politikerna håller varandra om ryggen. Det är endast grova kriminella saker som får fullmäktige att följa revisorerna. Politikerna accepterar inte klagomål, köper inte kritik och vill inte utsättas för den.

Jag blir bara mer och mer övertygad om att sjukvården måste förstatligas och landstingen avskaffas. 4500 politiker som samtliga håller varandra om ryggen och inte går att utkräva ansvar av. Då föredrar jag en sjukvårdsminister som är ansvarig.

politikerna vs ansvaret

Akademiska Sjukhuset i Uppsala måste spara pengar, närmare bestämt 100 miljoner kronor. Politikerna i Uppsala läns landsting anser att det främst är personalkostnaderna som det skall sparas på, enligt UNT.se, Vårdfokus och Dagens Medicin.

Alltså, 100 miljoner kronor är en hel del pengar. Räkna med att en genomsnittlig sjuksköterska kostar sjukhuset drygt en halv miljon om året. Då blir detta ca 200 årstjänster som skall sparas in, förutsatt att det enbart är sjuksköterskor de sparar in på.

Jag har tidigare haft funderingar över detta, och får det igen:

Vilket ansvar har den som fattar beslut om och genomför förändringar när det gäller patientsäkerhet och vårdkvalitet, och hur kan sådant ansvar utkrävas?

Nu är vi ute på det där riktigt djupa, mörka vattnet. Tjänstemännen, som oftast inte är medlemmar i legitimationsyrkena, tar fram ett förslag till nedskärningar. Politikerna, som oftast inte heller är medlemmar i legitimationsyrkena, granskar förslaget och beslutar om genomförande. Längst nere i kedjan är de som skall arbeta i och enligt förslaget, det vill säga legitimationsyrkena. Läkare, sjuksköterska eller röntgensjuksköterska har att arbeta utifrån de förutsättningar som ges från ovan.

Men om något går fel? Om till exempel brister i personalbemanningen gör att en vårdskada sker? Det skärs ner för mycket på en avdelning och patienterna blir lidande? Vems är då ansvaret? Läkaren eller sjuksköterskan meddelar sin chef att detta inte håller, chefen för detta vidare hela vägen upp där beskedet ”tough shit, deal with it” ges. Och patientskadan är ett faktum.

Läkaren eller sjuksköterskan riskerar sin legitimation. Vad riskerar den som ultimat är ansvarig, nämligen politikerna?

Är det rimligt att någon annan än den som arbetar med patienterna fattar beslut om åtgärder som direkt eller indirekt påverkar arbetet med patienterna?

Vem skall vara huvudman för sjukården, och hur skall den bedrivas?

Vem är bäst lämpad att bedriva sjukvård i Sverige? Och varför? Kommentera gärna!

Vem skall bedriva sjukvården?

View Results

Loading ... Loading ...

Media:
Dagens Nyheter I, Dagens Nyheter IIDagens Medicin, VårdfokusKent Persson, Anna Starbrink, Peter Andersson

Grundlön VS Poängmodell

Jag har vid flertal tillfällen hört talas om arbetsgivare som erbjuder en låg grundlön, med argumentet att ”det tar du igen på poängmodellen” eller liknande extraavtal de kan ha med Vårdförbundet. Det låter ju ganska bra, med ett stort problem:

Arbetsgivaren kan när som helst säga upp poängsystemet, och i värsta fall inte teckna ett nytt avtal utan falla tillbaks på grundavtalet och Allmänna Bestämmelser (AB). Detta kan i värsta fall innebära flera tusenlappar i sänkt lön. Icke att förglömma så innebär det även ett stort svek från arbetsgivarens sida. Som Nina Lattunen, barnsjuksköterska på neonatal på Danderyds Sjukhus, säger i intervjun i SvD:

Det fick vara nog. Vi har blivit lurade av arbetsgivaren att gå med på en lägre grundlön på grund av att poänglönen var så hög.

Detta har bland annat hänt på Karolinska, och på Danderyds Sjukhus säger personal upp sig. Detta har bland annat lett till att en av tre intensivvårdssalar på neonatal fått stänga på grund av personalbrist och nyfödda har fått transporteras till andra sjukhus.

Det är viktigt att få en hög grundlön. Den kan de aldrig ta ifrån dig!

Det är bra att ha åsikter..

..men kolla gärna mot verkligheten först. Annika Elias och Thomas Eriksson från Ledarna skrev i en debattartikel (DN, 13/2 2011) sin syn på varför LO och TCO tappat sammanlagt mer än 40000 medlemmar under 2010 (vilket enligt TCO är fel, då TCO ökat med nära 1000 medlemmar under 2010).

Enligt Elias och Eriksson beror medlemstappet till stor del på att avståndet mellan medlem och förhandlingsdelegation är för stort, och att förhandlingsstrukturen med centrala avtal och procentsatser inte tilltalar dagens människor som är moderna och individualister. Som exempel använder de sina egna medlemmar, där lönesättningen är individuell, inga procentavtal sluts mellan fackförbund och arbetsgivare och så vidare.

Jag håller helt med, lönesättningen skall vara individuell och något mellan dig och din chef, inte mellan några centrala förhandlingsdelegationer. Men det finns vissa problem, i alla fall för Vårdförbundets medlemmar. Jag skrev en del om det i Dagens Medicin, men det räckte inte riktigt. Det är faktiskt en hel del chefer inom vården som är medlemmar i Ledarna, och som sådana ansvariga för att den individuella lönesättningen skall fungera. Så innan Elias och Eriksson börjar prata om förlegade avtalsstrukturer, kanske de borde se till att deras medlemmar tar ansvar för att den lokala, individuella, lönebildningen fungerar (DN, 17/2 2011). De flesta vill idag ha individuell lönesättning. Det gäller att få den att fungera, vilket ännu inte är fallet för majoriteten av Vårdförbundets medlemmar.

Ledarna har bloggat om min replik på chefsblogg.se. Vårdfokus har med en notis om den.

SKL och specialistutbildningen för sjuksköterskor

SKL skrev – som jag tidigare tagit upp – en debattartikel i GP (14/1 2011) angående deras uppfattning om brister i grundutbildningen för sjuksköterskor, samt deras bekymmer med att för få sjuksköterskor specialistutbildar sig. Samtidigt visar Cecilia Kennergren och Elin Molin i en C-uppsats (The Shortage of Specialist Nurses in Sweden) att det i genomsnitt tar 19 år innan en specialistutbildad sjuksköterska tjänat in specialistutbildningen. För vissa inriktningar tjänar man aldrig igen kostnaden (studiemedel + inkomstbortfall). Idag (3/2 2011) ger utbildningsdepartementet besked om att inga större förändringar är att förvänta för specialistutbildningen för sjuksköterskor. Och frågan är väl varför de skulle göra några förändringar alls?

Problemet är – för SKL och deras medlemmar – inte att för få sjuksköterskor specialistutbildar sig. Problemet är att för få VILL specialistutbilda sig när både lön och villkor är urusla både före och efter en eventuell specialistutbildning. Kort och gott – för få sjuksköterskor är dumma nog att utbilda sig och gå med förlust. Vissa landsting erbjuder någon form av utbildningslön mot att sjuksköterskan förbinder sig att arbeta kvar på sjukhuset ett antal år efter examen, medans vissa landsting erbjuder inget alls, förutom kanske en lönesänkning. Ja, du läste rätt. En färsk specialistutbildad sjuksköterska kan få lönen sänkt med tusenlappar, eftersom vissa arbetsgivare (läs: SKLs medlemmar) inte tillåter att man tillgodoräknar sig tidigare arbetslivserfarenhet som allmänsjuksköterska, utan h*n får därför ”börja om” på lönetrappan som egentligen inte existerar längre eftersom vi har individuell lönesättning.. sic!

Åter till sakfrågan – SKLs lösning på problemet är att pappa staten skall gå in och betala för sjuksköterskornas specialistutbildning. Vän av ordning (läs: jag) frågar mig då varför? Är det pappa staten som har ett behov av specialistutbildade sjuksköterskor, eller är det SKLs medlemmar? Svaret är ju givet. Givet är även lösningen:

Landsting och kommun inför tjänster motsvarande ST-läkarnas, där sjuksköterskorna får en anställning med fast månadslön och utbildar sig på betald arbetstid. Inlåsningsklausuler som ST-läkarna inte har skall inte heller finnas i specialistsjuksköterskornas villkor. Löner och villkor efter färdig specialistutbildning måste förbättras för att locka sjuksköterskor att specialistutbilda sig. Personligen anser jag att en ingångsgrundlön på 30kkr är fullt rimlig för en nyfärdig specialistsjuksköterska.

Att kommuner och landsting inte skulle ha råd med detta är kvalificerat skitsnack. I annat fall får man väl göra som man hänvisar personalen vid nedskärningar: jobba effektivare så spar ni pengar! Vårdförbundet tycker jag inte alls skall gå i polemik mot SKL i denna fråga, för detta är en situation som SKL – och ytterst deras medlemmar – själva försatt sig i. Det enda rätta att göra är att lägga fram förslaget och sedan inleda en utbildningsbojkott. Ingen sjuksköterska skall söka en vidareutbildning förrän förslaget är genomfört!