Posts Tagged ‘ Kommun

Vad är du värd?

Sedan Vårdförbundets kongress 5 april sa ja till det sifferlösa avtalet med SKL har det pågått en intensiv diskussion på samtliga forum. Jag kan bara ana hur diskussionerna går på arbetsplatserna, kollegor emellan. Till och med i onsdags, på Framtid 2011 (arbetsmarknadsdag som studentkåren på Högskolan i Skövde anordnar) kom det fram några medlemmar som ville diskutera avtalet. Jag säger bara: Halleluja! Äntligen något som engagerar medlemmarna, får dem att visa lite jävlar anamma, att bli lite förbannade.

Tyvärr är många förbannade på Vårdförbundet och avtalet, istället för att vara förbannade på rätt sak, nämligen lönebildningsprocessen på arbetsplatserna. Den har ju inte fungerat! Varje år förhandlas det fram en procentsats, som VF ser som ett golv. Från procentsatsen till stjärnorna skall lönerna sättas. Arbetsgivarna ser snarare att lönerna skall sättas från noll till procentsatsen. Vi kan i vilket fall som helst vara överens om att Vårdförbundets professioner aldrig kommer att bli rättavlönade via procentsatser. Det måste till mer.

Vad är fördelen med avtalet? Att arbetsgivarna för omväxlings skull måste tänka själva och värdera sina anställda själva. För att göra det så måste de ta reda på vad deras anställda gör, vad som ingår i professionen och yrket. Arbetsgivaren måste även göra en avvägning i sin värdering, för den skall motiveras för de anställda. En för dålig eller låg värdering riskerar att göra de anställda förbannade (på rätt part den här gången, nämligen arbetsgivaren!), och förbannade anställda har aldrig någonsin varit bra för någon som helst verksamhet.

”Vi kommer att få noll procent/kronor!” är en vanlig invändning från medlemmar. Och ja, den risken är högst påtaglig. Din arbetsgivare kan erbjuda dig inget och intet i löneförhöjning. Kanske motivera det med att det inte finns pengar. Vad skall man göra då? För det första, om du inte får någonting av din arbetsgivare så är det de facto en lönesänkning. På grund av inflation/KPI så kommer du att få mindre för din lön om den inte höjs, alltså lönesänkning. Ha det som utgångspunkt, inte ”ingen löneförhöjning”, utan ”lönesänkning”. Kalla det för vad det är! För det andra, hur gör arbetsgivaren med andra yrkesgrupper? Läkare? Undersköterskor? Sjukhusfysiker? Får de med en lönesänkning, eller betalar du deras löneförhöjning genom din lönesänkning? Kräv en motivering till varför arbetsgivaren anser att du och dina arbetskamrater är så kassa att alla andra yrkesgrupper får en löneförhöjning medan ni får en lönesänkning. ”Det finns inga pengar” är, och har alltid varit, rent skitsnack. Sjukhuset kommer inte att gå i konkurs om din yrkesgrupp får en löneförhöjning, på sin höjd får politikerna göra skäl för sina arvoden och omprioritera lite.

Skulle det ändå vara så att det är noll och intet som gäller, så protestera! Inte en och en, gå ihop och protestera. Använd Vårdförbundet så mycket som det går till att organisera och protestera. Vad kan man då göra? Massor!

  • Bilda opinion – prata med press/media, skriv debattartiklar. Var högljudda.
  • Sluta ställa upp. Blir det en lönesänkning, sluta ta extrapass, sluta skjuta på semestern, sluta svara på telefon när arbetsgivaren försöker ringa in mer folk, sluta jobba över, sluta med allt sånt.
  • Sluta ställa upp på rasten. Är (lunch)rasten obetald så är du fri att göra vad du vill under den tiden. Ingen har rätt att störa dig, du har ingen skyldighet att svara i/ta telefon, eller ens att vara kvar på arbetsplatsen under den tiden. Vill du gå till torget och stå och spela saxofon under din obetalda rast så kan inte arbetsgivaren hindra dig. Vill arbetsgivaren att du skall vara tillgänglig under rasten så skall du ha betalt.
  • Större sjukhus har ofta högskolor/universitet med sjuksköterskeutbildning knutna till sig. Använd er av Vårdförbundets studentambassadörer. Lista de arbetsplatser som är värst, studentambassadörerna kan förmedla situationen till studenterna och kårerna, rätt gjort så får dessa arbetsplatser inte en enda nyutexaminerad sjuksköterska som söker tjänst där, inte ens timvikariat.
  • Det finns fler saker man kan göra, men som man inte skall uppmana till. Jag brukar sammanfatta det med ”Så länge arbetsgivaren låtsas betala mig det jag är värd så låtsas jag jobba”.
  • Om inget av det hjälper, och om ni kan, byt jobb. Lämna det sjunkande skepp som inte ens kan ge en anständig löneförhöjning, med huvudet högt och fingret högt upp i luften. Det är du som avgör vad du är värd, vilket pris och vilka villkor du säljer din tid och kunskap för.

Sitt inte och var förbannad. Knyt inte näven i fickan. Agera.

Lögnen om den individuella lönesättningen

Jag har på sistone kommit att fundera ganska mycket på det där med individuell lönesättning. Personligen är jag absolut för individuell lönesättning, och vill inte ha tariffer, tabeller eller lönetrappor, och verkligen inte låga centrala procentuella påslag som arbetsgivaren sen använder som någon form av tak vid lönefördelningen. I teorin innebär individuell lönesättning att du styr över din lön genom din prestation, engagemang och vad du tillför verksamheten. Det innebär lönespridning och möjlighet att till exempel öka din lön om du byter till en arbetsgivare som extra mycket värdesätter din kompetens och erfarenhet.

Vårdförbundet har sedan flera år ett avtal med SKL, som företräder kommun och landsting, om individuell lönesättning för sina medlemmar. Det finns, mellan Vårdförbundet och SKL, en samsyn på vad som är individuell lönesättning och hur det formellt skall hanteras. Lönekriterier, hur lönesamtalet skall gå till, vem som skall sätta lönen, allt finns det samsyn om. Mellan Vårdförbundet och SKL.

Då kommer vi till lögnen: SKLs medlemmar struntar högaktningsfullt i avtalet. Antalet arbetsplatser där den individuella lönesättningen inte fungerar är bra mycket större än antalet där det fungerar. Jag vet att de finns, men jag har ärligt talat inte hört talas om dem. Arbetsplatser där lönekriterier inte finns, arbetsplatser där lönesamtal inte äger rum, arbetsplatser där alla får lika stort påslag, arbetsplatser där chefen subjektiv sätter lön efter eget tycke, allt detta är alltså vanligare än arbetsplatser där den individuella lönesättningen fungerar. Jag tog upp det i ett tidigare inlägg, om hur den individuella lönesättningen inte fungerar, och vad som inte fungerar. Kerstin Persson, chefsförhandlare för Vårdförbundet, uttrycker en del av sin frustration i ett inlägg i Avtalsbloggen:

SKL arbetar alltså på uppdrag av de lokala politikerna. Det är en av anledningarna till att det är så svårt att få fram en nationell överenskommelse om lön och arbetstid. Varje region, landsting och kommun vill nämligen bestämma själva.

Alltså, varje region, landsting och kommun vill göra lite som de själva vill. Det har bland annat lett till en konsekvens, särskilt för anställda inom många landsting eller regioner:

Lönekartell.

Det är inget ord som används officiellt, men jag kallar det så för det är precis vad det är. Sjukhus, avdelningar eller enheter inom ett landsting förbjuds av politikerna att konkurrera om arbetskraft inom landstinget genom att erbjuda högre lön. Byter du arbetsgivare så får du på sin höjd en eller ett par hundralappar mer. Fickpengar, efter skatt. Redan här så sätts en av grundstenarna i individuell lönesättning ur spel: den fria, öppna marknaden.

Den fria, öppna marknaden är början på den individuella lönesättningen, nämligen vilken ingångslön du får när du börjar på en arbetsplats. Enligt principen för individuell lönesättning så värderas din kunskap och dina tidigare erfarenheter mot arbetsgivarens behov. Har arbetsgivaren två personer att välja mellan, där den ena är oerfaren eller har erfarenhet inom ”fel” områden, och den andra är erfaren, kunnig, har utmärkta referenser och blir produktiv och självgående mycket snabbare, så kommer arbetsgivaren att sätta olika lön på dessa personer. Arbetsgivaren måste alltså sätta ett pris på den kunskap, erfarenhet och personliga egenskaper som efterfrågas.

Istället kommer arbetsgivarna inom regioner eller landsting överens om en ingångslön som alla får. Nu senast skrev Norrbottenskuriren om företeelsen. Anna Notgren och Jenny Eleholt kommenterar fenomenet:

- Det går inte att löneförhandla med dem. Trots att det är individuell lönesättning har alla enheter gått ihop och erbjuder 20.500 kronor.

- Det spelar ingen roll att man jobbat inom vården tidigare eller vilka andra utbildningar man har.

Jag säger det igen: Lönekartell.

På en fri, öppen marknad så råder det konkurrens. Om en annan enhet eller annat sjukhus anser att du, med din kompetens och erfarenhet, är väldigt attraktiv för dem, så konkurrerar de med din nuvarande arbetsgivare. Inte med blå blus istället för vit, inte med gröna gardiner istället för lila, utan med lön och förmåner eller vad som nu kan intressera dig. Detta är en klassiker inom den privata sektorn. Kan den där ingenjören tillföra saker till vår verksamhet? För att citera ur Tjuren Ferdinand: ”Honom ska vi ha!” Och om ingenjörens nuvarande arbetsgivare anser sig ha otroligt stor nytta av honom, ja då får arbetsgivaren komma med ett bättre erbjudande.

Så stiger man i lönehierarkin inom den privata sektorn. Men inte där det råder lönekartell, vilket jag enbart hittat inom socialistiska länder (läs: Cuba, Nordkorea). Och svenska regioner och landsting.

Så vad är problemet? Det finns ju ett avtal. Men vad hjälper det när avtalet inte följs, och påföljden som mest blir ”aja baja”? Då är avtalet om individuell lönesättning inget värt. Vilket ungefär sammanfattar många Vårdförbundsmedlemmars åsikt. Och vad gör SKL för att avtalets efterlevnad skall öka? Tja, maila Ingela Gardner Sundström, chef för SKLs förhandlingsdelegation, och fråga för jag vet inte.

Jag är för individuell lönesättning. När det fungerar som det skall. Men när våra 4500 landstingspolitiker börjar reglera en process som gör att det slutar fungera, då ser jag bara en lösning. Avskaffa lönekartellen. Eller avskaffa landstingen och regionerna.

Vart tog jobben vägen?

GP, DN och SvD skriver idag om en undersökning som Kommunalarbetaren gjort, som visar att det idag arbetar 35000 färre inom välfärdssektorn skola, vård och omsorg jämfört med 1990. Samtidigt är vi 750 000 fler invånare.

Krisen i början på 1990-talet tvingade fram många och stora nedskärningar. Men efter det har:

  • Sveriges ekonomi växt med 40%
  • vi fått fler pensionärer
  • vi fler barnfamiljer efterfrågar förskoleplats
  • vi fler som läser treårigt gymnasium

men anställda inom välfärdssektorn har inte växt i motsvarande grad. Tvärtom hade vi haft ytterligare 31 000 färre inom välfärdssektorn om vi inte fått LSS och därmed hela arbetsmarknaden för personliga assistenter. Allt enligt Kommunalarbetarens siffror.

Inte konstigt egentligen att förskolorna har så stora barngrupper, eleverna i skolan inte får det stöd de behöver, dementa blir inlåsta och äldre knappt får komma ut, patienter får ligga i korridorerna på sjukhusen.

Jag köper inte argument som brukar framkomma, ”Alliansens fel” och så vidare. Regeringen kan bara påverka en viss del. Kommunerna har sin skattebas. Landstingen har sin skattebas. Det här är inte något som är kutym för borgerligt styrda kommuner eller landsting. Se till Göteborg, som varit (S)-styrt under hela den här perioden, plus lite till. Göteborg är den stad som brukar framhållas som det absolut sämsta exemplet på att följa 4-månadersregeln för förskoleplats. På vissa ställen i staden är barngrupperna så stora att man inte tror det är sant. Göteborg utmärker sig inte heller när det gäller antal anställda inom vård och omsorg. Ser vi till Västra Götalands-regionen så har även den varit (S)-styrd en längre tid. Ändå kan vi läsa om patienter som får ligga i korridorerna, överbeläggningar, evinnerliga väntetider på akutmottagningar. Varken Göteborg eller Västra Götalands-regionen utmärker sig heller när det gäller lön och villkor för vård- och omsorgspersonalen, trots att (S) försöker profilera sig som ett parti som värnar om arbetarna. Alltså, allt går inte att skylla på Alliansen.

Då är ju frågan, vem var det som tänkte till? Eller snarare, som inte gjorde det. Vem kom fram till ekvationen att vi visst klarar oss med 35 000 färre, trots att vi är 750 000 fler, och efterfrågan på välfärdstjänsterna bara ökar?

Ibland funderar jag även på hur det går ihop, att samtidigt som (S) säger sig värna om arbetarna och de svaga, sjuka och fattiga, så är (S)-styrda kommuner och landsting inte bättre på välfärdstjänsterna, utan ibland till och med sämre, än borgerligt styrda diton?

Det är bra att ha åsikter..

..men kolla gärna mot verkligheten först. Annika Elias och Thomas Eriksson från Ledarna skrev i en debattartikel (DN, 13/2 2011) sin syn på varför LO och TCO tappat sammanlagt mer än 40000 medlemmar under 2010 (vilket enligt TCO är fel, då TCO ökat med nära 1000 medlemmar under 2010).

Enligt Elias och Eriksson beror medlemstappet till stor del på att avståndet mellan medlem och förhandlingsdelegation är för stort, och att förhandlingsstrukturen med centrala avtal och procentsatser inte tilltalar dagens människor som är moderna och individualister. Som exempel använder de sina egna medlemmar, där lönesättningen är individuell, inga procentavtal sluts mellan fackförbund och arbetsgivare och så vidare.

Jag håller helt med, lönesättningen skall vara individuell och något mellan dig och din chef, inte mellan några centrala förhandlingsdelegationer. Men det finns vissa problem, i alla fall för Vårdförbundets medlemmar. Jag skrev en del om det i Dagens Medicin, men det räckte inte riktigt. Det är faktiskt en hel del chefer inom vården som är medlemmar i Ledarna, och som sådana ansvariga för att den individuella lönesättningen skall fungera. Så innan Elias och Eriksson börjar prata om förlegade avtalsstrukturer, kanske de borde se till att deras medlemmar tar ansvar för att den lokala, individuella, lönebildningen fungerar (DN, 17/2 2011). De flesta vill idag ha individuell lönesättning. Det gäller att få den att fungera, vilket ännu inte är fallet för majoriteten av Vårdförbundets medlemmar.

Ledarna har bloggat om min replik på chefsblogg.se. Vårdfokus har med en notis om den.

Arbetskraftsimport..?

I helgen var, enligt DN, Arbetsförmedlingen och 108 kommuner i Utrecht i Holland för att locka till sig arbetskraft. Med en ungdomsarbetslöshet på 25%, och en i övrigt hög arbetslöshet, så undrar jag om det verkligen är så svårt att rekrytera inom landet.

SKL.. igen

SKL skrev en debattartikel i GP fredagen 14 januari. Eftersom SKL – och deras medlemmar – är som de är, kände jag att en replik var på sin plats. För den som inte ids klicka återges den här:

Replik ”Kompetensbrist ett hot mot sjukvården” 14/1 2011

Ingela Gardner Sundström (M), Helenè Fritzon (S) och Eskil Johansson (C), samtliga i förhandlingsdelegationen för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), ondgör sig i en debattartikel publicerad i GP 14/1 2011 över tillgång, kompetens och utbildning för sjuksköterskor. De förväntar sig fler sjuksköterskor, fler specialistsjuksköterskor och en sjuksköterskeutbildning skräddarsydd för kommuner och landstings behov. Allt detta är och låter fullständigt rimligt, tills man belyser frågorna lite närmare.

Landstingen måste idag använda pengar för utbildning, som istället skulle kunna användas för patienterna.

Landstingen måste inte alls betala för utbildning, det är upp till varje landsting att avgöra om de vill betala eller inte. Vissa landsting betalar för att sjuksköterskor skall vidareutbilda sig inom vissa specialiteter, men det är inte konstigare än att landstingen betalar för läkarnas AT- och ST-utbildning.

Det är inte acceptabelt att vården måste täcka upp för brister i den reguljära utbildningen.

Landstingen täcker inte upp för brister, vad landstingen täcker upp för är ett lönesystem som gör att en sjuksköterska, med 5 års arbetslivserfarenhet, efter specialistutbildning kan få lägre lön än hon hade innan hon tog studielån för att vidareutbilda sig. Det handlar inte om att det inte finns tillräckligt med specialistutbildade sjuksköterskor, det handlar om att det inte finns tillräckligt med sjuksköterskor som vill specialistutbilda sig med den lön och de villkor som SKL, och ytterst kommuner och landsting, vill ge.

Att de reguljära vårdutbildningarna på olika nivåer hela tiden anpassas efter de behov som finns i vården är avgörande.

Den meningen belyser utomordentligt väl hur insikten om vad exakt en akademisk utbildning innebär saknas. Grundutbildningen syftar till att utbilda sjuksköterskor. En sjuksköterska kan inte bli 100 % produktiv från dag ett på en ny tjänst. Detta gäller samtliga universitets- och högskoleutbildningar. En civilingenjör, ekonom, jurist, socionom och så vidare måste alla ha en upplärningsfas innan de blir självgående inom sitt nya yrke, på sin nya arbetsplats. I vissa fall pratar vi om upplärningsfaser på månader och år. Samma gäller en sjuksköterska. Alltså är det arbetsgivarens ansvar att se till att det finns en fungerande organisation för introduktion och upplärning. Två veckors bredvidgång, som lätt kan bli till intet vid minsta sjukdomsbortfall bland personalen, räcker självklart inte. ”Kastad till vargarna” är en känsla som många nyutexaminerade sjuksköterskestudenter uttrycker.

SKL har helt rätt i att sjuksköterskeutbildningarnas kvalitet varierar stort beroende på utbildningsort. Detta kan man komma tillrätta med genom en nationell utbildningsplan. Vad man däremot inte kan göra är att utbilda sjuksköterskor till specifika tjänster. Sjuksköterskeutbildningen är en treårig akademisk utbildning och inte en yrkes- eller arbetsmarknadsutbildning. En sjuksköterska skall kunna arbeta inom äldrevården, på en medicinsk avdelning, inom geriatriken och så vidare. Alltså är utbildningen, på grundnivå, just en utbildning på grundnivå.

Jag är helt överens med SKL om att det behövs fler specialistsjuksköterskor. Däremot kan jag inte idag, med gott samvete, rekommendera en endaste sjuksköterska att vidareutbilda sig. Den framtida lönen motsvarar helt enkelt inte insatsen och tiden som krävs, särskilt med tanke på att de absolut flesta sjuksköterskor som vidareutbildar sig får ta studielån. En analys som en kandidatuppsats kom nyligen fram till att det i snitt tar 19 år för en specialistsjuksköterska att tjäna in utbildningskostnaden. Detta är den enskilt största anledningen till att få sjuksköterskor vill vidareutbilda sig, särskilt inom psykiatri och geriatrik. Det spelar ingen roll hur många utbildningsplatser högskolorna har, om SKLs medlemmar inte är beredda att betala för den kompetensen.

Ovan nämnda tre personer är SKLs förhandlingsdelegation, och som sådana är de arbetsgivarparten i förhandlingen om sjuksköterskornas löner och villkor. Löner och villkor är, som bekant, ett starkt incitament till att utbilda sig till – och stanna i – ett yrke. Varken lön eller arbetsvillkor kan idag, ens med synnerligt god vilja, påstås vara särskilt goda för sjuksköterskor.

Visst har SKL rätt i vissa synpunkter, men mångt och mycket av det som de tar upp i sin debattartikel är något som ligger på SKL och SKLs medlemmar att åtgärda. Ta först ert eget ansvar för sjuksköterskornas löner och arbetsvillkor, innan ni ropar på regering och utredningar.

Expressen hade en intressant ledare med liknande tema..