Det är väldigt tyst från Filippa Reinfeldt (M) och Anna Starbrink (FP) angående landstingspolitikernas ansvar för krisen i Stockholms landstingssjukvård.

Till att börja med tycker jag att Filippa och Anna skall läsa upp sig på Hälso- och sjukvårdslag (1982:763):

2 e § Där det bedrivs hälso- och sjukvård skall det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges.

7 § Landstinget skall planera sin hälso- och sjukvård med utgångspunkt i befolkningens behov av sådan vård. Planeringen skall avse även den hälso- och sjukvård som erbjuds av privata och andra vårdgivare. Landstinget skall även planera sin hälso- och sjukvård så att en katastrofmedicinsk beredskap upprätthålls.

Det finns inte så mycket att tillägga där. Efter det så tycker jag att Filippa och Anna skall läsa vad som står på Stockholms län landstings egna hemsida:

Stockholms län landsting ansvarar för att du som bor i länet har tillgång till en bra och väl fungerande hälso- och sjukvård.

Stockholms län landsting (SLL), där alltså Filippa Reinfeldt (M) är ansvarigt sjukvårdslandstingsråd och Anna Starbrink (FP) är personal- och produktionslandstingsråd, ansvarar för att du som bor i länet har tillgång till en bra och väl fungerande hälso- och sjukvård. Det var inte så mycket att orda om där heller.

Då har vi lite pikanta detaljer att skriva på näsan:

• 2007 beställde SLL en vårdplatsutredning som kom fram till att det råder stor brist på vårdplatser i SLL. Det kommande femårsbehovet bedömdes till mellan 300 och 400 vårdplatser.
• 2008 beslutade SLL att bygga Nya Karolinska Sjukhuset (NKS), som skall ersätta dagens Karolinska Sjukhuset (KS). NKS skall få 600 vårdplatser jämfört med dagens 900 på KS.
• 2010 beställde SLL en till vårdplatsutredning, utförd av McKinsey&Co, som visade att SLL har lägst antal vårdplatser per 1000 invånare i Sverige. Att sedan Sverige har lägst antal vårdplatser per 1000 invånare i hela västvärlden sätter förmodligen det hela i ett sammanhang.. McKinsey&Co förordade 500 nya vårdplatser de kommande 5 åren, och då ingår inte de 300 vårdplatser som kommer att försvinna från KS i beräkningen.
• 2011 kommer landstingsrevisorerna i SLL med en rapport som bland annat konstaterar att landstingsstyrelsen har det övergripande ansvaret enligt de lagar och förordningar som gäller för ”investeringar som är nära förknippat med den långsiktiga planeringen av vården”, och ”Landstingets styrelse har det övergripande ansvaret för kompetensförsörjningen.”

Ett par intressanta citat. Från McKinsey&Co:

Vårdplatser har minskat med 6 % i Stockholm under en 10-års period samtidigt som befolkningen vuxit med 220 000 invånare (ca 10%, min kommentar).

Från landstingsrevisorernas rapport:

Ser man vårdplatssituationen på längre sikt har landstingsstyrelsen enligt reglementet ansvar för den strategiska samordningen i landstinget. Hälso- och sjukvårdsnämnden (HSN) ansvarar i sin tur för att all hälso- och sjukvård styrs, samordnas och utvecklas så att de samlade resurserna anpassas till befolkningens behov. Mot bakgrund av att en vårdplatsutredning redan 2007 pekade på behovet av nya vårdplatser kan kritik riktas mot såväl landstingstyrelsen som hälso- och sjukvårdsnämnden för dagens vårdplatssituation. Revisionen ser dock den samordning som nu planeras mellan investeringsplaner och utvecklingen av framtidens hälso- och sjukvården som lovvärd, men den borde kommit för flera år sen.

Som Thomas Flodin, ordförande i Stockholms Läkarförening, uttrycker det i SvD:

Men det grundläggande problemet är den totala bristen på vårdplatser på akutsjukhusen runt om i Stockholms län. I hela västvärlden har Sverige i dag lägst antal vårdplatser per 1000 invånare och i Sverige har Stockholm den lägsta andelen. Situationen här är alltså extrem.

Att Helene Hellmark Knutsson (S), Håkan Jörneved (V) och bloggare och ledare på Dagens Arena kritiserar Filippa Reinfeldt och Anna Starbrink är inte oväntat, det är trots allt politik. Men det betyder inte att kritiken är oförtjänt.

Och apropå bemanning och löner, Filippa Reinfeldt tror helt oväntat inte bemanningsproblemet skulle lösas med höjda löner:

Jag tror inte det handlar om ekonomiska resurser. Jag tror i grunden det handlar om att man har svårt att få personal att arbeta och bemanna de sängar som finns där.

Torun Carrfors tror det handlar om ideologi:

De ansvariga politikerna borde säga som det är: Vi tycker det är viktigare med sänkta skatter än med säker vård till alla.

Vad tror du?

EDIT

Anna Starbrink tar för första gången upp lönefrågan, detta i sin blogg:

Min uppfattning är att lönerna i traditionella kvinnoyrken med hög utbildning i offentlig sektor generellt är för lågt värderade. Det behövs ett långsiktigt arbete. Jag vill också se större lönespridning. Den som utvecklar sig i sitt yrke och bidrar till verksamhetens utveckling måste se en utveckling även i lönebeskedet.

Det är en vällovlig inställning, bortsett från att den är till intet förpliktigande. I sin roll som personal- och produktionslandstingsråd har Anna Starbrink all möjlighet i världen att kräva till exempel att sjukhusen i Stockholm upphör med sin lönekartell. Det vore en bra start.

Ett varv till med Karolinska. Nu har Filippa Reinfeldt (M )och Anna Starbrink (FP) vaknat och anser att Karolinska inte lever upp till vårdkraven:

Vi har ett avtal med sjukhuset, det måste man kunna lita på. Det har vi förhandlat fram och varit överens om. Deras uppdrag är att ge en god och säker vård, och att leverera svarta siffror i bokslutet, säger Filippa Reinfeldt.

Enligt Anna Starbrink finns det inga ekonomiska begränsningar i krisläget:

Det är bara att tuta och köra och kalla in personal.

Men.. vilken personal? Enligt både politiker och företrädare för sjukhus råder det brist på sjuksköterskor i Stockholms län. Vilket både är och är inte sant, lite beroende på hur man väljer att se det. Det råder absolut brist på sjuksköterskor som kan tänka sig att ta en anställning för 22000 kr/mån, därom råder ingen tvekan. Men att det de facto skulle råda brist på sjuksköterskor att anställa i Stockholm är ren lögn. Det är ingen större konst att på ett par dagar vaska fram tio sjuksköterskor som kan tänka sig att ta en anställning för 24000 kr/mån. Men Karolinska är inte direkt kända för att vilja erbjuda konkurrenskraftiga löner, tvärtom skall man tydligen vara tacksam över att man får jobba på ett så stort och fint sjukhus. Då gäller inte de vanliga marknadskrafterna med tillgång och efterfrågan, att tjänsten blir tillsatt är inte lika viktigt som att inte betala mer än vad det centrala påbudet stipulerar.

Men eftersom Anna Starbrink kommenterar personalläget så föreslår jag att hon även kommenterar löneläget. Det har tidigare varit kutym att politiker hänvisar till arbetsmarknadens parter när löneläget på landsting och kommuners kvinnodominerade yrkesområden tas upp till diskussion, men enligt Annas partikamrat Maria Arnholm (FP), tillika nytillträdd jämställdhetsminister, så har politiker ett ansvar på det området:

Löneorättvisorna har varit ett problem sedan urminnes tider och ingen är nöjd med utvecklingen. Det kommer att ta tid att ändra på, men jag tror att politiker måste bidra mer till det.

Jag tror det börjar bli dags att lägga sig i, Anna Starbrink och Filippa Reinfeldt. Hur hade ni annars tänk att kunna öppna de 58 vårdplatser som stängdes på Karolinska i somras, och bemanna de ”hundratals nya vårdplatser” på alla era sjukhus som ni skall fatta beslut om till våren? Vem skall vilja jobba där för 22000 kr/mån?

EDIT

Daniel Swedin på Aftonbladet sammanfattar det väldigt bra – Ett vårdpolitiskt sammanbrott:

Konsekvenserna lär bli ödesdigra om politiker och arbetsgivare fortsätter blunda.

Att vi i dag vårdar influensasjuka ihop med MRSA-smittade visar att det redan fått gå alldeles för långt.

Glöm bara inte att detta inte har något med partipolitik att göra, oavsett politiskt färg så är det här ett problem för samtliga landsting i landet. Eller vågar någon påstå att röda landsting betalar vad sjuksköterskorna är värda?

Efter beslut av Arbetsmiljöverket kommer Region Skåne att få betala vite på 2 miljoner kr vid överbeläggningar på Universitetssjukhuset i Malmö och 1 miljon kr vid överbeläggning på Helsingborgs Lasarett.

I Sydsvenskan beklagar sig regionrådet Katarina Erlingsson (C) över vitesbeloppet:

Regionledningen har svarat att det pågår ett arbete för att minska överbeläggningarna, och att ett vitesbelopp på två miljoner kronor är alldeles för högt.

– Jag tycker det är tråkigt att de behöver gå så långt. Vi i regionen försöker jobba med det här och tar mycket seriöst på arbetsmiljöfrågorna, säger regionrådet Katarina Erlingson (C) som ansvarar för personalfrågor.

– Även om vi inser allvaret i det här så är det inte mer kostnader vården behöver. Vi tycker det är tråkigt att de har förverkligat sitt hot.

I Vårdfokus säger Mats Runsten, ordförande för Vårdförbundet Skåne, som det är i verkligheten:

– Det här är pinsamt för Region Skåne, som hittills hellre betalat bötesbeloppen än åtgärdat bristen på vårdplatser.

Även Sineva Ribeiro, nationell ordförande för Vårdförbundet, är inne på samma spår:

– Vårdens huvudmän tycker att det är biligare att betala vite än att ta itu med vårdens organisation.

Samma sak med Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg:

– De här problemen har funnits under mycket lång tid. Det finns inte ett byggprojekt som inte hade varit klart nu. Då hade man kunna skylla på det i hundra år.

Enligt Arbetsmiljöverket började de utdöma viten vid överbeläggningar redan 2003.. Det har alltså tagit regionledningen 10 år att inte lösa den här frågan. De ”försöker jobba med det här”? Vad sägs om att sluta ”försöka” och lösa problemet istället? Nu hoppas jag att Arbetsmiljöverket dels använder det nya vitesbeloppet även i resten av landet, och att inspektionerna duggar tätare. Särskilt på kvällar/nätter/helger, då de flesta överbeläggningarna sker. Ett vite på 2 miljoner kronor per felplacerad säng tjänar lätt igen pengarna för ett par inspektörer på obekväm arbetstid. Nästa steg kanske är att åtala politikerna för brott mot arbetsmiljölagen? Uppenbarligen har de negligerat sitt arbetsgivaransvar för personalens arbetsmiljö i flera års tid..

Expressen, Ekot, Aftonbladet, TV4Nyheterna, TV4Nyheterna, Dagens Medicin

..bokstavligt talat. Fly. Det är inte värt det. När det inte är du, utan din arbetsgivare, som bränner ditt ljus i båda ändarna, så måste du skydda dig själv. Det tycker jag att personalen på Centralsjukhuset i Karlstad skall göra. Särskilt de på avdelning 56, 57, 58 och 59. Sätt er ner, läs den här lilla skriften, gå ihop och gör något. Uppenbarligen är pengarna viktigare än er hälsa. Det är bara att läsa innantill: Djävulsnätterna i Karlstad, Anställda gråter och slutar, Neonatalvården håller inte. Ovanpå allt detta så skall personalen lära sig stresshantering, bekostad av Landstinget i Värmland. Rimliga löner och mer personal finns inga pengar till, men stresshantering..

Spring för livet från Landstinget i Värmland och Centralsjukhuset i Karlstad. Det är ert liv det handlar om. Uppenbarligen finns inget intresse från chefer och politiker att förbättra situationen för er, så tänk på er hälsa och värna er själva. Patienterna är faktiskt inte ert ansvar, det är arbetsgivarens, och ytterst politikernas, ansvar. Ert ansvar är mot er själva och era kollegor, att ha ett hållbart arbetsliv och se till att ni räcker till pension. Ta det ansvaret, inte något annat.

Sedan Vårdförbundets kongress 5 april sa ja till det sifferlösa avtalet med SKL har det pågått en intensiv diskussion på samtliga forum. Jag kan bara ana hur diskussionerna går på arbetsplatserna, kollegor emellan. Till och med i onsdags, på Framtid 2011 (arbetsmarknadsdag som studentkåren på Högskolan i Skövde anordnar) kom det fram några medlemmar som ville diskutera avtalet. Jag säger bara: Halleluja! Äntligen något som engagerar medlemmarna, får dem att visa lite jävlar anamma, att bli lite förbannade.

Tyvärr är många förbannade på Vårdförbundet och avtalet, istället för att vara förbannade på rätt sak, nämligen lönebildningsprocessen på arbetsplatserna. Den har ju inte fungerat! Varje år förhandlas det fram en procentsats, som VF ser som ett golv. Från procentsatsen till stjärnorna skall lönerna sättas. Arbetsgivarna ser snarare att lönerna skall sättas från noll till procentsatsen. Vi kan i vilket fall som helst vara överens om att Vårdförbundets professioner aldrig kommer att bli rättavlönade via procentsatser. Det måste till mer.

Vad är fördelen med avtalet? Att arbetsgivarna för omväxlings skull måste tänka själva och värdera sina anställda själva. För att göra det så måste de ta reda på vad deras anställda gör, vad som ingår i professionen och yrket. Arbetsgivaren måste även göra en avvägning i sin värdering, för den skall motiveras för de anställda. En för dålig eller låg värdering riskerar att göra de anställda förbannade (på rätt part den här gången, nämligen arbetsgivaren!), och förbannade anställda har aldrig någonsin varit bra för någon som helst verksamhet.

”Vi kommer att få noll procent/kronor!” är en vanlig invändning från medlemmar. Och ja, den risken är högst påtaglig. Din arbetsgivare kan erbjuda dig inget och intet i löneförhöjning. Kanske motivera det med att det inte finns pengar. Vad skall man göra då? För det första, om du inte får någonting av din arbetsgivare så är det de facto en lönesänkning. På grund av inflation/KPI så kommer du att få mindre för din lön om den inte höjs, alltså lönesänkning. Ha det som utgångspunkt, inte ”ingen löneförhöjning”, utan ”lönesänkning”. Kalla det för vad det är! För det andra, hur gör arbetsgivaren med andra yrkesgrupper? Läkare? Undersköterskor? Sjukhusfysiker? Får de med en lönesänkning, eller betalar du deras löneförhöjning genom din lönesänkning? Kräv en motivering till varför arbetsgivaren anser att du och dina arbetskamrater är så kassa att alla andra yrkesgrupper får en löneförhöjning medan ni får en lönesänkning. ”Det finns inga pengar” är, och har alltid varit, rent skitsnack. Sjukhuset kommer inte att gå i konkurs om din yrkesgrupp får en löneförhöjning, på sin höjd får politikerna göra skäl för sina arvoden och omprioritera lite.

Skulle det ändå vara så att det är noll och intet som gäller, så protestera! Inte en och en, gå ihop och protestera. Använd Vårdförbundet så mycket som det går till att organisera och protestera. Vad kan man då göra? Massor!

• Bilda opinion – prata med press/media, skriv debattartiklar. Var högljudda.
• Sluta ställa upp. Blir det en lönesänkning, sluta ta extrapass, sluta skjuta på semestern, sluta svara på telefon när arbetsgivaren försöker ringa in mer folk, sluta jobba över, sluta med allt sånt.
• Sluta ställa upp på rasten. Är (lunch)rasten obetald så är du fri att göra vad du vill under den tiden. Ingen har rätt att störa dig, du har ingen skyldighet att svara i/ta telefon, eller ens att vara kvar på arbetsplatsen under den tiden. Vill du gå till torget och stå och spela saxofon under din obetalda rast så kan inte arbetsgivaren hindra dig. Vill arbetsgivaren att du skall vara tillgänglig under rasten så skall du ha betalt.
• Större sjukhus har ofta högskolor/universitet med sjuksköterskeutbildning knutna till sig. Använd er av Vårdförbundets studentambassadörer. Lista de arbetsplatser som är värst, studentambassadörerna kan förmedla situationen till studenterna och kårerna, rätt gjort så får dessa arbetsplatser inte en enda nyutexaminerad sjuksköterska som söker tjänst där, inte ens timvikariat.
• Det finns fler saker man kan göra, men som man inte skall uppmana till. Jag brukar sammanfatta det med ”Så länge arbetsgivaren låtsas betala mig det jag är värd så låtsas jag jobba”.
• Om inget av det hjälper, och om ni kan, byt jobb. Lämna det sjunkande skepp som inte ens kan ge en anständig löneförhöjning, med huvudet högt och fingret högt upp i luften. Det är du som avgör vad du är värd, vilket pris och vilka villkor du säljer din tid och kunskap för.

Sitt inte och var förbannad. Knyt inte näven i fickan. Agera.