Sedan Vårdförbundets kongress 5 april sa ja till det sifferlösa avtalet med SKL har det pågått en intensiv diskussion på samtliga forum. Jag kan bara ana hur diskussionerna går på arbetsplatserna, kollegor emellan. Till och med i onsdags, på Framtid 2011 (arbetsmarknadsdag som studentkåren på Högskolan i Skövde anordnar) kom det fram några medlemmar som ville diskutera avtalet. Jag säger bara: Halleluja! Äntligen något som engagerar medlemmarna, får dem att visa lite jävlar anamma, att bli lite förbannade.

Tyvärr är många förbannade på Vårdförbundet och avtalet, istället för att vara förbannade på rätt sak, nämligen lönebildningsprocessen på arbetsplatserna. Den har ju inte fungerat! Varje år förhandlas det fram en procentsats, som VF ser som ett golv. Från procentsatsen till stjärnorna skall lönerna sättas. Arbetsgivarna ser snarare att lönerna skall sättas från noll till procentsatsen. Vi kan i vilket fall som helst vara överens om att Vårdförbundets professioner aldrig kommer att bli rättavlönade via procentsatser. Det måste till mer.

Vad är fördelen med avtalet? Att arbetsgivarna för omväxlings skull måste tänka själva och värdera sina anställda själva. För att göra det så måste de ta reda på vad deras anställda gör, vad som ingår i professionen och yrket. Arbetsgivaren måste även göra en avvägning i sin värdering, för den skall motiveras för de anställda. En för dålig eller låg värdering riskerar att göra de anställda förbannade (på rätt part den här gången, nämligen arbetsgivaren!), och förbannade anställda har aldrig någonsin varit bra för någon som helst verksamhet.

”Vi kommer att få noll procent/kronor!” är en vanlig invändning från medlemmar. Och ja, den risken är högst påtaglig. Din arbetsgivare kan erbjuda dig inget och intet i löneförhöjning. Kanske motivera det med att det inte finns pengar. Vad skall man göra då? För det första, om du inte får någonting av din arbetsgivare så är det de facto en lönesänkning. På grund av inflation/KPI så kommer du att få mindre för din lön om den inte höjs, alltså lönesänkning. Ha det som utgångspunkt, inte ”ingen löneförhöjning”, utan ”lönesänkning”. Kalla det för vad det är! För det andra, hur gör arbetsgivaren med andra yrkesgrupper? Läkare? Undersköterskor? Sjukhusfysiker? Får de med en lönesänkning, eller betalar du deras löneförhöjning genom din lönesänkning? Kräv en motivering till varför arbetsgivaren anser att du och dina arbetskamrater är så kassa att alla andra yrkesgrupper får en löneförhöjning medan ni får en lönesänkning. ”Det finns inga pengar” är, och har alltid varit, rent skitsnack. Sjukhuset kommer inte att gå i konkurs om din yrkesgrupp får en löneförhöjning, på sin höjd får politikerna göra skäl för sina arvoden och omprioritera lite.

Skulle det ändå vara så att det är noll och intet som gäller, så protestera! Inte en och en, gå ihop och protestera. Använd Vårdförbundet så mycket som det går till att organisera och protestera. Vad kan man då göra? Massor!

• Bilda opinion – prata med press/media, skriv debattartiklar. Var högljudda.
• Sluta ställa upp. Blir det en lönesänkning, sluta ta extrapass, sluta skjuta på semestern, sluta svara på telefon när arbetsgivaren försöker ringa in mer folk, sluta jobba över, sluta med allt sånt.
• Sluta ställa upp på rasten. Är (lunch)rasten obetald så är du fri att göra vad du vill under den tiden. Ingen har rätt att störa dig, du har ingen skyldighet att svara i/ta telefon, eller ens att vara kvar på arbetsplatsen under den tiden. Vill du gå till torget och stå och spela saxofon under din obetalda rast så kan inte arbetsgivaren hindra dig. Vill arbetsgivaren att du skall vara tillgänglig under rasten så skall du ha betalt.
• Större sjukhus har ofta högskolor/universitet med sjuksköterskeutbildning knutna till sig. Använd er av Vårdförbundets studentambassadörer. Lista de arbetsplatser som är värst, studentambassadörerna kan förmedla situationen till studenterna och kårerna, rätt gjort så får dessa arbetsplatser inte en enda nyutexaminerad sjuksköterska som söker tjänst där, inte ens timvikariat.
• Det finns fler saker man kan göra, men som man inte skall uppmana till. Jag brukar sammanfatta det med ”Så länge arbetsgivaren låtsas betala mig det jag är värd så låtsas jag jobba”.
• Om inget av det hjälper, och om ni kan, byt jobb. Lämna det sjunkande skepp som inte ens kan ge en anständig löneförhöjning, med huvudet högt och fingret högt upp i luften. Det är du som avgör vad du är värd, vilket pris och vilka villkor du säljer din tid och kunskap för.

Sitt inte och var förbannad. Knyt inte näven i fickan. Agera.

SKL skrev – som jag tidigare tagit upp – en debattartikel i GP (14/1 2011) angående deras uppfattning om brister i grundutbildningen för sjuksköterskor, samt deras bekymmer med att för få sjuksköterskor specialistutbildar sig. Samtidigt visar Cecilia Kennergren och Elin Molin i en C-uppsats (The Shortage of Specialist Nurses in Sweden) att det i genomsnitt tar 19 år innan en specialistutbildad sjuksköterska tjänat in specialistutbildningen. För vissa inriktningar tjänar man aldrig igen kostnaden (studiemedel + inkomstbortfall). Idag (3/2 2011) ger utbildningsdepartementet besked om att inga större förändringar är att förvänta för specialistutbildningen för sjuksköterskor. Och frågan är väl varför de skulle göra några förändringar alls?

Problemet är – för SKL och deras medlemmar – inte att för få sjuksköterskor specialistutbildar sig. Problemet är att för få VILL specialistutbilda sig när både lön och villkor är urusla både före och efter en eventuell specialistutbildning. Kort och gott – för få sjuksköterskor är dumma nog att utbilda sig och gå med förlust. Vissa landsting erbjuder någon form av utbildningslön mot att sjuksköterskan förbinder sig att arbeta kvar på sjukhuset ett antal år efter examen, medans vissa landsting erbjuder inget alls, förutom kanske en lönesänkning. Ja, du läste rätt. En färsk specialistutbildad sjuksköterska kan få lönen sänkt med tusenlappar, eftersom vissa arbetsgivare (läs: SKLs medlemmar) inte tillåter att man tillgodoräknar sig tidigare arbetslivserfarenhet som allmänsjuksköterska, utan h*n får därför ”börja om” på lönetrappan som egentligen inte existerar längre eftersom vi har individuell lönesättning.. sic!

Åter till sakfrågan – SKLs lösning på problemet är att pappa staten skall gå in och betala för sjuksköterskornas specialistutbildning. Vän av ordning (läs: jag) frågar mig då varför? Är det pappa staten som har ett behov av specialistutbildade sjuksköterskor, eller är det SKLs medlemmar? Svaret är ju givet. Givet är även lösningen:

Landsting och kommun inför tjänster motsvarande ST-läkarnas, där sjuksköterskorna får en anställning med fast månadslön och utbildar sig på betald arbetstid. Inlåsningsklausuler som ST-läkarna inte har skall inte heller finnas i specialistsjuksköterskornas villkor. Löner och villkor efter färdig specialistutbildning måste förbättras för att locka sjuksköterskor att specialistutbilda sig. Personligen anser jag att en ingångsgrundlön på 30kkr är fullt rimlig för en nyfärdig specialistsjuksköterska.

Att kommuner och landsting inte skulle ha råd med detta är kvalificerat skitsnack. I annat fall får man väl göra som man hänvisar personalen vid nedskärningar: jobba effektivare så spar ni pengar! Vårdförbundet tycker jag inte alls skall gå i polemik mot SKL i denna fråga, för detta är en situation som SKL – och ytterst deras medlemmar – själva försatt sig i. Det enda rätta att göra är att lägga fram förslaget och sedan inleda en utbildningsbojkott. Ingen sjuksköterska skall söka en vidareutbildning förrän förslaget är genomfört!

Igår skrev Vårdfokus om att en majoritet i riksdagens socialutskott är för att begära att Socialstyrelsen skall komplettera sina Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom så att de även inkluderar riktlinjer för bemanningen i demensvården. Det är de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna som röstat för att ge Socialstyrelsen det uppdraget. Allianspartierna är emot, och anser att lokala behov bör avgöra bemanningen.

Idag kommer SKLs kommentar, och som vanligt förnekar de sig inte. Ordförande för SKL, Anders Knape, delger oss följande visdomsord:

Det är på lokalplanet, hos våra medlemmar, som behoven syns, och det är också där beslut om bemanning ska fattas.

Om vi får nationella riktlinjer om bemanning befarar jag att de medel som skulle kunna användas till att utveckla demensvården istället används på ett sätt som vi inte kan veta gagnar de sjuka.

Anders, i den bästa av världar så har du helt rätt. Men kom igen, vi vet allihop, dig inklusive, att vi inte lever i den bästa av världar. Vi lever i en värld där dina medlemmars beslut om bemanning lett till att en stor del av demensvården fortfarande låser in de dementa, där det fortfarande anses vara tillräckligt med ett par undersköterskor på två eller fler avdelningar nattetid, där det fortfarande anses mer rationellt att sedera patienterna än att utöka bemanningen så att personalen har mer tid för varje enskild patient, där nationella riktlinjer för bemanning inom demensvården ses som ett hinder för att kunna tricksa lite hur som helst med personalfrågan så det passar kommunens finanser och inte de dementas individuella behov.

Kom igen, Anders, ”de medel som skulle kunna användas till att utveckla demensvården”?  Vilka medel, Anders? De som har sparats in de senaste 20 åren, genom att minska bemanningen, sedera och låsa in de dementa? På vilket sätt menar du, Anders, att dessa medel bättre skulle kunna användas istället för att öka bemanningen? Mer lugnande mediciner? Bygga labyrinter istället för att låsa in de dementa? På vilket sätt menar du, Anders, att det inte skulle gagna de sjuka att öka bemanningen?

Den enda nackdelen jag kan se med nationella riktlinjer för bemanningen inom demensvården är att de flesta kommuner, sin vana trogna, skulle ta dessa riktlinjer som maximum för bemanningen istället för minimum för bemanningen. Men till och med det vore att föredra framför situationen som är idag, med embarmligt låg bemanning, för få specialistsjuksköterskor och en massa fina individuella planer som inte är värda mer än tonern som gick åt för att skriva ut dem på papper.

Anders Knape, och de i riksdagens socialutskott som röstade emot: Skämmes ta mig fan. Ni vet hur situationen ser ut i verkligheten inom demensvården idag, ändå försöker ni förhindra handfasta åtgärder.