Posts Tagged ‘ Vårdfokus

Lägga sig i, eller inte lägga sig i, det är frågan

Ett varv till med Karolinska. Nu har Filippa Reinfeldt (M )och Anna Starbrink (FP) vaknat och anser att Karolinska inte lever upp till vårdkraven:

Vi har ett avtal med sjukhuset, det måste man kunna lita på. Det har vi förhandlat fram och varit överens om. Deras uppdrag är att ge en god och säker vård, och att leverera svarta siffror i bokslutet, säger Filippa Reinfeldt.

Enligt Anna Starbrink finns det inga ekonomiska begränsningar i krisläget:

Det är bara att tuta och köra och kalla in personal.

Men.. vilken personal? Enligt både politiker och företrädare för sjukhus råder det brist på sjuksköterskor i Stockholms län. Vilket både är och är inte sant, lite beroende på hur man väljer att se det. Det råder absolut brist på sjuksköterskor som kan tänka sig att ta en anställning för 22000 kr/mån, därom råder ingen tvekan. Men att det de facto skulle råda brist på sjuksköterskor att anställa i Stockholm är ren lögn. Det är ingen större konst att på ett par dagar vaska fram tio sjuksköterskor som kan tänka sig att ta en anställning för 24000 kr/mån. Men Karolinska är inte direkt kända för att vilja erbjuda konkurrenskraftiga löner, tvärtom skall man tydligen vara tacksam över att man får jobba på ett så stort och fint sjukhus. Då gäller inte de vanliga marknadskrafterna med tillgång och efterfrågan, att tjänsten blir tillsatt är inte lika viktigt som att inte betala mer än vad det centrala påbudet stipulerar.

Men eftersom Anna Starbrink kommenterar personalläget så föreslår jag att hon även kommenterar löneläget. Det har tidigare varit kutym att politiker hänvisar till arbetsmarknadens parter när löneläget på landsting och kommuners kvinnodominerade yrkesområden tas upp till diskussion, men enligt Annas partikamrat Maria Arnholm (FP), tillika nytillträdd jämställdhetsminister, så har politiker ett ansvar på det området:

Löneorättvisorna har varit ett problem sedan urminnes tider och ingen är nöjd med utvecklingen. Det kommer att ta tid att ändra på, men jag tror att politiker måste bidra mer till det.

Jag tror det börjar bli dags att lägga sig i, Anna Starbrink och Filippa Reinfeldt. Hur hade ni annars tänk att kunna öppna de 58 vårdplatser som stängdes på Karolinska i somras, och bemanna de ”hundratals nya vårdplatser” på alla era sjukhus som ni skall fatta beslut om till våren? Vem skall vilja jobba där för 22000 kr/mån?

 

EDIT

Daniel Swedin på Aftonbladet sammanfattar det väldigt bra – Ett vårdpolitiskt sammanbrott:

Konsekvenserna lär bli ödesdigra om politiker och arbetsgivare fortsätter blunda.

Att vi i dag vårdar influensasjuka ihop med MRSA-smittade visar att det redan fått gå alldeles för långt.

Glöm bara inte att detta inte har något med partipolitik att göra, oavsett politiskt färg så är det här ett problem för samtliga landsting i landet. Eller vågar någon påstå att röda landsting betalar vad sjuksköterskorna är värda?

Region Skåne VS flextid

Läser på Vårdfokus hemsida att Region Skåne sagt upp flextidsavtalet för Vårdförbundets medlemmar. Region Skåne har ju varit på tapeten tidigare, men nu kommer man med ännu ett smart drag.

Här är en beskrivning av vad som hände när ett landsting nära dig (allt är relativt!) tog bort flextiden. På röntgenavdelningen på detta sjukhus sjönk produktionen märkbart i samtliga statistiska rapporter, men ingen högre upp i hierarkin förstod alls varför.

Förklaringen var väldigt enkel. Personalen på labben hade fasta block i schemat med planerade undersökningar, däremellan fanns luckor där personalen själva ansvarade för att ringa in patienter från akuten och avdelningarna och på så sätt tömma ”akutlistorna”. I dessa tomma block skulle även raster och lunch förläggas, helt efter eget ansvar.

Nu uppstår i slutet på arbetsdagen två olika situationer:

  • Jag har flextid. Det är en kvart tills jag egentligen skall sluta. Jag ringer in två patienter till, det kommer säkert att dra över tiden men jag kan börja lite senare en annan dag.
  • Jag har inte flextid. Det är en kvart tills jag skall sluta. Eftersom jag inte vet hur lång tid exakt patienten jag ringer in kommer att ta så låter jag bli att ringa in någon alls, ifall det drar över tiden får jag ingenting.
Landstinget återinförde flextiden på röntgenavdelningen. Det var mest effektivt och lönsamt så. Kanske något för Region Skåne att ta till sig? Och förresten, att köpa in ett nytt datasystem som man inte har koll på ifall det funkar med befintliga rutiner och arbetssätt, hur urbota korkat är inte det?

Region Skåne VS arbetsmiljöverkligheten

Efter beslut av Arbetsmiljöverket kommer Region Skåne att få betala vite på 2 miljoner kr vid överbeläggningar på Universitetssjukhuset i Malmö och 1 miljon kr vid överbeläggning på Helsingborgs Lasarett.

I Sydsvenskan beklagar sig regionrådet Katarina Erlingsson (C) över vitesbeloppet:

Regionledningen har svarat att det pågår ett arbete för att minska överbeläggningarna, och att ett vitesbelopp på två miljoner kronor är alldeles för högt.

– Jag tycker det är tråkigt att de behöver gå så långt. Vi i regionen försöker jobba med det här och tar mycket seriöst på arbetsmiljöfrågorna, säger regionrådet Katarina Erlingson (C) som ansvarar för personalfrågor.

– Även om vi inser allvaret i det här så är det inte mer kostnader vården behöver. Vi tycker det är tråkigt att de har förverkligat sitt hot.

I Vårdfokus säger Mats Runsten, ordförande för Vårdförbundet Skåne, som det är i verkligheten:

– Det här är pinsamt för Region Skåne, som hittills hellre betalat bötesbeloppen än åtgärdat bristen på vårdplatser.

Även Sineva Ribeiro, nationell ordförande för Vårdförbundet, är inne på samma spår:

– Vårdens huvudmän tycker att det är biligare att betala vite än att ta itu med vårdens organisation.

Samma sak med Arbetsmiljöverkets generaldirektör Mikael Sjöberg:

– De här problemen har funnits under mycket lång tid. Det finns inte ett byggprojekt som inte hade varit klart nu. Då hade man kunna skylla på det i hundra år.

Enligt Arbetsmiljöverket började de utdöma viten vid överbeläggningar redan 2003.. Det har alltså tagit regionledningen 10 år att inte lösa den här frågan. De ”försöker jobba med det här”? Vad sägs om att sluta ”försöka” och lösa problemet istället? Nu hoppas jag att Arbetsmiljöverket dels använder det nya vitesbeloppet även i resten av landet, och att inspektionerna duggar tätare. Särskilt på kvällar/nätter/helger, då de flesta överbeläggningarna sker. Ett vite på 2 miljoner kronor per felplacerad säng tjänar lätt igen pengarna för ett par inspektörer på obekväm arbetstid. Nästa steg kanske är att åtala politikerna för brott mot arbetsmiljölagen? Uppenbarligen har de negligerat sitt arbetsgivaransvar för personalens arbetsmiljö i flera års tid..

Expressen, Ekot, Aftonbladet, TV4Nyheterna, TV4Nyheterna, Dagens Medicin

Tänk på patientsäkerheten, stanna hemma!

Utarbetad personal är inte patientsäker personal. Om bemanningen var tillräcklig och personalen var utvilad skulle många vårdskador undvikas. Alltså, stanna hemma. Ta inte extrapass, hoppa in in på din semester, svara inte i telefon så du kan bli inringd på lediga dagar eller semesterdagar. Om, och enbart om, du skall hoppa in extra eller skjuta på semestern, så sälj dig dyrt. Minst en månadslön per förskjuten vecka. Ja, jag skrev minst. Egentligen tycker jag att din ledighet är värd det dubbla. Men du avgör.

Sen finns det arbetsgivare (läs: Sunderby sjukhus och i förlängningen Norrbottens Läns Landsting) som hänvisar till patientsäkerheten när de anser att personalen – likt apor – skall jobba för jordnötter och bananer. Det är personalens ansvar att arbeta patientsäkert – när de är på sin arbetsplats! Det är arbetsgivarens ansvar att sköta det systematiska patientsäkerhetsarbetet genom att se till att det finns tillräckligt med personal, med rätt utbildning och kompetens och har rätt förutsättningar att arbeta patientsäkert. Det är inte personalens ansvar att täcka upp för arbetsgivarens brist på kompetens och vilja att ta sitt ansvar för patientsäkerheten.

Men självklart, kan arbetsgivaren inte ens värdera sin personal rätt så är det kvalificerad överkurs att sätta sig in i patientsäkerhetslagen. Den har ju bara funnits i knappt 6 månader..

politikerna vs ansvaret

Akademiska Sjukhuset i Uppsala måste spara pengar, närmare bestämt 100 miljoner kronor. Politikerna i Uppsala läns landsting anser att det främst är personalkostnaderna som det skall sparas på, enligt UNT.se, Vårdfokus och Dagens Medicin.

Alltså, 100 miljoner kronor är en hel del pengar. Räkna med att en genomsnittlig sjuksköterska kostar sjukhuset drygt en halv miljon om året. Då blir detta ca 200 årstjänster som skall sparas in, förutsatt att det enbart är sjuksköterskor de sparar in på.

Jag har tidigare haft funderingar över detta, och får det igen:

Vilket ansvar har den som fattar beslut om och genomför förändringar när det gäller patientsäkerhet och vårdkvalitet, och hur kan sådant ansvar utkrävas?

Nu är vi ute på det där riktigt djupa, mörka vattnet. Tjänstemännen, som oftast inte är medlemmar i legitimationsyrkena, tar fram ett förslag till nedskärningar. Politikerna, som oftast inte heller är medlemmar i legitimationsyrkena, granskar förslaget och beslutar om genomförande. Längst nere i kedjan är de som skall arbeta i och enligt förslaget, det vill säga legitimationsyrkena. Läkare, sjuksköterska eller röntgensjuksköterska har att arbeta utifrån de förutsättningar som ges från ovan.

Men om något går fel? Om till exempel brister i personalbemanningen gör att en vårdskada sker? Det skärs ner för mycket på en avdelning och patienterna blir lidande? Vems är då ansvaret? Läkaren eller sjuksköterskan meddelar sin chef att detta inte håller, chefen för detta vidare hela vägen upp där beskedet ”tough shit, deal with it” ges. Och patientskadan är ett faktum.

Läkaren eller sjuksköterskan riskerar sin legitimation. Vad riskerar den som ultimat är ansvarig, nämligen politikerna?

Är det rimligt att någon annan än den som arbetar med patienterna fattar beslut om åtgärder som direkt eller indirekt påverkar arbetet med patienterna?

Det är bra att ha åsikter..

..men kolla gärna mot verkligheten först. Annika Elias och Thomas Eriksson från Ledarna skrev i en debattartikel (DN, 13/2 2011) sin syn på varför LO och TCO tappat sammanlagt mer än 40000 medlemmar under 2010 (vilket enligt TCO är fel, då TCO ökat med nära 1000 medlemmar under 2010).

Enligt Elias och Eriksson beror medlemstappet till stor del på att avståndet mellan medlem och förhandlingsdelegation är för stort, och att förhandlingsstrukturen med centrala avtal och procentsatser inte tilltalar dagens människor som är moderna och individualister. Som exempel använder de sina egna medlemmar, där lönesättningen är individuell, inga procentavtal sluts mellan fackförbund och arbetsgivare och så vidare.

Jag håller helt med, lönesättningen skall vara individuell och något mellan dig och din chef, inte mellan några centrala förhandlingsdelegationer. Men det finns vissa problem, i alla fall för Vårdförbundets medlemmar. Jag skrev en del om det i Dagens Medicin, men det räckte inte riktigt. Det är faktiskt en hel del chefer inom vården som är medlemmar i Ledarna, och som sådana ansvariga för att den individuella lönesättningen skall fungera. Så innan Elias och Eriksson börjar prata om förlegade avtalsstrukturer, kanske de borde se till att deras medlemmar tar ansvar för att den lokala, individuella, lönebildningen fungerar (DN, 17/2 2011). De flesta vill idag ha individuell lönesättning. Det gäller att få den att fungera, vilket ännu inte är fallet för majoriteten av Vårdförbundets medlemmar.

Ledarna har bloggat om min replik på chefsblogg.se. Vårdfokus har med en notis om den.

SKL vs Bemanningen inom demensvården

Igår skrev Vårdfokus om att en majoritet i riksdagens socialutskott är för att begära att Socialstyrelsen skall komplettera sina Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom så att de även inkluderar riktlinjer för bemanningen i demensvården. Det är de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna som röstat för att ge Socialstyrelsen det uppdraget. Allianspartierna är emot, och anser att lokala behov bör avgöra bemanningen.

Idag kommer SKLs kommentar, och som vanligt förnekar de sig inte. Ordförande för SKL, Anders Knape, delger oss följande visdomsord:

Det är på lokalplanet, hos våra medlemmar, som behoven syns, och det är också där beslut om bemanning ska fattas.

Om vi får nationella riktlinjer om bemanning befarar jag att de medel som skulle kunna användas till att utveckla demensvården istället används på ett sätt som vi inte kan veta gagnar de sjuka.

Anders, i den bästa av världar så har du helt rätt. Men kom igen, vi vet allihop, dig inklusive, att vi inte lever i den bästa av världar. Vi lever i en värld där dina medlemmars beslut om bemanning lett till att en stor del av demensvården fortfarande låser in de dementa, där det fortfarande anses vara tillräckligt med ett par undersköterskor på två eller fler avdelningar nattetid, där det fortfarande anses mer rationellt att sedera patienterna än att utöka bemanningen så att personalen har mer tid för varje enskild patient, där nationella riktlinjer för bemanning inom demensvården ses som ett hinder för att kunna tricksa lite hur som helst med personalfrågan så det passar kommunens finanser och inte de dementas individuella behov.

Kom igen, Anders, ”de medel som skulle kunna användas till att utveckla demensvården”?  Vilka medel, Anders? De som har sparats in de senaste 20 åren, genom att minska bemanningen, sedera och låsa in de dementa? På vilket sätt menar du, Anders, att dessa medel bättre skulle kunna användas istället för att öka bemanningen? Mer lugnande mediciner? Bygga labyrinter istället för att låsa in de dementa? På vilket sätt menar du, Anders, att det inte skulle gagna de sjuka att öka bemanningen?

Den enda nackdelen jag kan se med nationella riktlinjer för bemanningen inom demensvården är att de flesta kommuner, sin vana trogna, skulle ta dessa riktlinjer som maximum för bemanningen istället för minimum för bemanningen. Men till och med det vore att föredra framför situationen som är idag, med embarmligt låg bemanning, för få specialistsjuksköterskor och en massa fina individuella planer som inte är värda mer än tonern som gick åt för att skriva ut dem på papper.

Anders Knape, och de i riksdagens socialutskott som röstade emot: Skämmes ta mig fan. Ni vet hur situationen ser ut i verkligheten inom demensvården idag, ändå försöker ni förhindra handfasta åtgärder.

Personalpolitik deluxe

Vårdförbundets medlemstidning Vårdfokus tar idag upp att Danderyds sjukhus vill ha uppskov med arbetsmiljöåtgärder. I tidigare publicerad artikel riktar Arbetsmiljöverket och Socialstyrelsen hård kritik mot sjukhuset, främst gällande överbeläggningar och hög arbetsbelastning.

Varför vill då Danderyds sjukhus ha uppskov med arbetsmiljöåtgärderna? Om de ständiga överbeläggningarna är en total nyhet för sjukhusledningen så förordar jag att samtliga säger upp sig på grund av bristande kompetens. Därefter kan en diskussion om uppskov föras. Om, å andra sidan, de ständiga överbeläggningarna inte är en nyhet för sjukhusledningen så ser jag inte varför ett uppskov skall beviljas. Gott om tid har funnits att vidta åtgärder, varför det arbetet inte redan är påbörjat vore intressant att få ett skriftligt svar på.

Intressant passus saxat från artikeln:

Man vill också ha uppskov med att införa rutinen att göra skriftliga riskbedömningar vid varje överbeläggning. Blanketter håller på att tas fram, men sjukhuset bedömer att arbetssituationen är så pressad att det i nuläget inte går att införa, eftersom det skulle uppfattas som ytterligare en pålaga, skriver ledningen i sitt yttrande.

Läs och gråt. Man anser att det inte går att föra skriftliga riskbedömningar vid varje överbeläggning (avseende risk för personalens arbetssituation och hälsa) eftersom personalens arbetssituation är så pressad.. sic!

Den sjuka vården II

I Den sjuka vården I beskrev jag i grova drag det övergripande systemfel och Moment 22 som präglar hälso- och sjukvårdens uppbyggnad i Sverige. Organisationen med beställar- och utförarorganisationer skapar ett problem som, istället för att effektivisera den sjukvård som bedrivs på sjukhusen, skapar en nedåtgående spiral av budgetnedskärningar, organisatoriska förändringar och personalnedskärningar.  När underskott uppstår, så görs personalnedskärningar. När balans uppnås, och färre personer gör samma jobb som förut, så bevisar man att budgeten var för väl tilltagen, och att samma vård kan produceras snabbare, med mindre personal.. alltså till ett lägre pris. Och budgeten dras ner. Om man jämför med industrin, där besparingar och effektiviseringar görs för att öka marginalerna och i förlängningen vinsten, så haltar logiken i sjukhusens finansiering betydligt. Samma sak med jämförelsen med tjänste- och kunskapsproducerande företag, nedskärningar görs i konkurrenssyfte, för att bli billigare än konkurrenterna. Sjukhus i Sverige skär ner för att politikerna tycker att man skall skära ner.

Men när vi nu konstaterat detta, så är frågan: var sker dessa nedskärningar, i sjukvården? Svaret är att det görs på den kostnadspunkt som är störst, nämligen personalkostnaden. Lokaler och inventarier kan inte sparas bort, annat än i ringa omfattning. Oftast sitter man på långa kontrakt för byggnader, alternativt äger byggnaderna själva men har inte kunskap eller förmåga att realisera dem på marknaden. Ibland är lokalerna inte realiserbara. Då återstår personalen..

Vilka är det då som dragits ner? Vilka är det som fått gå, som fått se sina tjänster avvecklas eller inte tillsättas vid naturlig avgång? Inte är det läkarna i alla fall. Det är personal som har hand om service och underhåll, transportörer, städare, undersköterskor, läkarsekreterare, sjuksköterskor. Och detta går självklart inte obemärkt förbi. Städningen är på många håll eftersatt, vilket bland andra Kommunalarbetaren, Dagens Medicin 1, Dagens Medicin 2, Dagens Medicin 3, Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2 visar. Läkarna lägger i snitt 50% av sin arbetstid på administration, som synes i bland annat Sjukhusläkaren, Dagens Medicin, Newsmill och SvD. Olika kringfunktioner, som Röntgen, får vänta i onödan på att patienter skall transporteras från avdelningarna och tillbaks eftersom det saknas transportörer. Sjuksköterskor får ta över undersköterskornas arbete, vilket – precis som i fallet läkare/läkarsekreterare – gör att högt utbildad personal används till annat än avsett. Ren logik säger att detta inte är rimligt, men så är det i dagens sjukvårds-Sverige.

Eftersom städning och transporter är svåra att kvantifiera så skall vi fokusera på något som sysselsätter statistiker land och rike runt, samt i många andra länder:

Läkartäthet och läkarnas produktivitet.

Vän av ordning invänder gärna att både läkartäthet och läkarnas produktivitet är svåra att räkna på, då olika patienter har olika vårdtyngd, samt att olika specialiteter och sammansättningen mellan olika specialiteter gör stor skillnad i statistiken. Sant, förvisso. Men likväl så ger det oss ett ungefärligt jämförande mått, så vi skall titta lite på det. Så, hur ser det ut?

2003 utgavs boken ”Den sjuka vården” (Monica Renstig, Stefan Fölster, Anders Morin, Olof Hallström, ISBN: 9789189617476). Följande fakta presenteras där:

  • Svenska läkare har minst patientbesök per år av alla läkare i OECD-länderna.
    • OECD snitt 2167
    • Sverige 903
    • Danmark 2069
    • Kanada 3176
    • Japan 8421
  • Det har aldrig funnits så många landstingsanställda som idag
    • 1975 – 8511 st
    • 2003 – 24233 st
  • Antalet patientbesök per läkare har halverats sedan 1975
  • Andra länder, med samma kostnad, har kortare vårdköer, betydligt högre service och nöjdare patienter.

Vad ägnar då våra läkare sin tid åt, till skillnad från andra länder? Administration. Hantera remisser, föra journal, jaga vårdplatser, hantera undersökningssvar, och framför allt, dokumentation in absurdum. Sven-Erik Marklund konstaterar i sina två inlägg i Läkartidningen, 1 & 2, att de administrativa uppgifterna ökat monumentalt de senaste 30 åren. Han ställer har en radikal åsikt: ”Ett krav borde vara att varje nytt förslag till administrativt arbete i sjukvården bevisligen ska vara till nytta för patienten”. Något som för envar ter sig ganska självklart.. Vilka är det då som ökar på läkarnas administrativa börda? Enkelt svar: Landstingen, Försäkringskassan och Socialstyrelsen (SoS). Av dessa tre är det Försäkringskassan och landstingen som är de stora tidstjuvarna. Blanketterna för sjukskrivning har blivit mångdubbelt mer komplicerade, med många fler uppgifter som måste vara korrekt kodade och ifyllda för att FK ens skall tänka tanken att låta patienten bli kurant meddelst vila. Försäkringsläkaren dubbel-, trippel- och kvadrupelkollar alla uppgifter och bedömer sannolikheter, detta utan att ens träffa patienten i fråga. Landstingen och sjukhusledningarna skall ha in kvalitetsunderlag, statistik, indikatorer och avvikelser.  Frågan jag ställer mig – är det verkligen nödvändigt att en person med 5½ års grundutbildning, samt minst 3 års vidareutbildning, skall kopiera papper och skriva i journaler? Är alla dessa administrativa uppgifterna nödvändiga och gagnar patienten? Själv svarar jag nej på båda frågorna..

Nästan samma situation befinner sig sjuksköterskorna i. På många ställen har antalet undersköterskor minskats drastiskt, med följd att sjuksköterskor tagit över dessa arbetsuppgifter. Vilket gör att vi i princip har världens högst utbildade undersköterskor på vissa ställen. Rimligt? Logiskt? Nej, men landsting-iskt.

En intressant passus: Konsultbolaget Mantec presenterade efter en översyn, på uppdrag av landstinget i Västernorrland, en rapport där antalet personer i landstingsstaben i första skedet bedömdes kunna minska med 30-35 årstjänster, och i andra skedet med 50% av kvarvarande. Den rapporten.. försvann, alternativt bedömdes som orealistisk? Rapporterna om hur neddragningar på länssjukhuset i Sundsvall/Härnösand kunde genomföras på effektivast möjliga sätt försvann däremot inte.

Den sjuka vården I

Något är sjukt i vården idag. Rapporterna om underskott haglar, nedskärningar, besparingar, omorganisationer och uppsägningar är kutym. Det satsas på Lean för att skära ner på antalet processer, på samma sätt som i industrin och vissa tjänsteföretag. På bland annat Vårdfokus, Dagens Medicin, Dagens Samhälle och Sjukhusläkaren diskuteras det friskt hur och var det behöver förbättras och förändras. Men ingen angriper det egentliga, stora problemet:

Hur kan ett sjukhus ha ett underskott? Hur är det möjligt att ju mer vård som produceras – vilket är sjukhusets huvudsyfte – desto större blir underskottet?

Det är ingen liten tankevurpa. Ju fler bilar Volvo producerar – och säljer – desto större omsättning och vinst gör Volvo. Ju fler tumstockar och bräckjärn Hultafors producerar – och säljer – desto större omsättning och vinst gör Hultafors. Nu invänder vissa, sjukhus producerar inga bilar, det går inte att jämföra med industrin. Jovisst, det är sant till viss del. Om vi väljer att se operationer, behandlingar och vård som en tjänst, istället för en vara? Jämför vi då med tjänsteföretag, så kvarstår problematiken. Ju fler konsulttimmar Logica säljer, desto större omsättning och vinst gör Logica. Ju fler städtimmar Dammvippan säljer, desto större omsättning och vinst gör Dammvippan. Ju mer operationer, behandlingar och vård sjukhuset säljer, desto större förlust gör sjukhuset.. Det går inte ihop.

Boven i det här dramat är den ganska unika uppbyggnaden av politiska beställar- och utförarorganisationer i landstingen. Smaka lite på ordet: Beställarorganisation. Det har en viss klang. Lite som Upphandlingsförvaltning. Fast egentligen är det en Inköpsavdelning. Skillnaden mot en ordinär inköpsavdelning, som (förhoppningsvis) arbetar utifrån ett anbudsförfarande, där de tar in offerter från olika leverantörer, så bestämmer beställarorganisationen både vilken vara de vill ha (hjärttransplantation), hur många de vill ha på ett år (40 st) och vad de får kosta per styck (268170kr). Detta är vad det enskilda sjukhuset får i knät, och sedan tar utförarorganisationen (den politiskt tillsatta styrelsen på sjukhuset) över och skall leverera detta. Jag hoppar över vissa småsaker här, det förekommer alltid förhandlingar hit och dit, men på det stora hela så är det så det går till. Och visst känns det tryggt, att vi har politiker som har så bra koll på hur många operationer som behövs per år. Eller vänta lite nu..

Vad händer om sjukhuset gör 50 hjärttransplantationer? Vad händer om det sker fyra bussolyckor det året, plus sextioelva allvarliga bilolyckor, med trehundra extra multitrauma-fall som behöver opereras, åttio extra höftplastik-operationer och tjugo extra knäplastik-operationer? Allt detta med extra påföljande vårddygn?

Om du är patient så händer inte så mycket. Inget sjukhus kommer att säga till dig att ”Ledsen, vi stoppar alla höftplastik-operationerna i fyra månader, pengarna är slut. Du får knalla omkring med din söndertrasade höft i fyra månader till”. Särskilt inte om vi pratar om akutfall. Eller jo, är det sådant som kan vänta så händer det att man drar i nödbromsen.

Men om du är utförarorganisationen, den som skall leverera fyrtio styck vård till sagda pris, då får du det svettigt. För det finns inga marginaler, sjukhuset har avtalat om xx antal operationer, och utöver det så får man trolla med knäna. Detta resulterar i underskott, eftersom budget är budget, och tillskott enbart i undantagsfall kommer från beställarorganisationen slash regionstyrelse. För att hålla budget så skall mer vård utföras, för mindre pengar. Detta leder till omorganisationer, nedskärningar och uppsägningar. Vilket är logiskt om man behöver spara pengar, på en marknad där ens varor och tjänster köps för lägsta möjliga pris. Men om man är satt att utföra vården till en specificerad summa, som sätts av någon annan, så börjar logiken halta lite.

Och här någonstans hamnar vi i sjukhusens Moment 22:

Lyckas du, mot all förmodan, trolla med knäna, och producera vården billigare, så får du mindre pengar nästa år.

Detta leder till en ständigt nedåtgående spiral, med stängda avdelningar, neddragningar på vårdplatserna, neddragningar på personalen och besparingar på allt som inte är direkt livshotande för patienterna. I denna kostnadsjaktens tidevarv är inget heligt längre. Nyförlösta som skall skickas hem efter 6 timmar, psyk-patienter som nekas akut inläggning med platsbrist som motivation, opererade patienter som skall hem fortast försvarbart möjligt. Allt mindre personal som skall utföra samma mängd arbetsuppgifter som föregående år. Minskade administrativa funktioner, som gör att läkare på alla nivåer tvingas sitta med dokumentation istället för att  bidra med sin medicinska expertis. Vilket ger mindre tid till samma mängd patienter som förra året.

Något är ruttet i landstingsriket Sverige. Och väldigt sjukt. Men innan någon tar sig an att förändra dagens politiska uppbyggnad och styrning av sjukvården kommer inga som helst Lean-konsulter, omorganisationer och uppsägningar att fungera. För i detta system så är neddragningar, nedskärningar och underskott kutym, eftersom överskott genererar budgetneddragning. Och underskott genererar besparing. Där emellan finns inga alternativ.